Stödgruppen "Inincate" bad mig om en liten beskrivning av hur jag upplevt shipibovärlden under mer än 25 år. En tidsinramning kan jag ge och inte minst känslofyllda perspektiv inom denna ram genom att beröra några shipibo-öden och min relation till dem.

Nu finns det många shipibo-organisationer och även i viss mån interkulturella organisationer i Ucayali med förutom shipibo t. ex. cacataibo, yine, asháninca. Det finns en sorts parlament för ursprungsbefolkningen, ännu kanske inte så representativt, och många olika intresseföreningar och kvinnoföreningar med teman som konsthantverk / kultur och specifika hälsofrågor för kvinnorna.

Shipibolärarna är sedan länge välorganiserade och förutom i vanliga skolfrågor och inte minst medvetandegörandet om den kulturella identiteten, involverade i skydd av shipibo-språket med diskussion om t.ex. vilket alfabet som skall användas, och hur man kan skydda språket från onödiga spanska ord när adekvata ord finns på shipibo. En del organisationer hyr in sig på radiostationer och kan så sända nyheter och information, i huvudsak på shipibo. I några kommuner har shipibo blivit borgmästare i allmänna val, men tyvärr i Ucayali inte hittills med så lyckat resultat. Oerfarenhet och efterapning av gängse politisk korruption har kanske spelat in. Vid kommunalvalen i år (november 2002) får vi se om inte goda shipibo-kandidater blir valda i t.ex. kommunerna Iparía och Padre Marquez (som inkluderar den största shipibobyn, Paoyhan).

En arbetsgrupp sysslar med en sorts autonomi för shipibo på sikt. Så visst har shipibovärlden förändrats, en kulturell medvetenhet och stolthet har växt fram, som också tar sig politiska uttryck, fler högre utbildade leder olika organisationer, man tar egna kontakter med ambassader i Lima eller NGO utomlands. Man ordnar på nytt traditionella fester, "Ani Sheati", dock oftast med hjälp av någon NGO. Men enheten är långt borta och ibland tycks det som varje stark personlighet bland shipibo vill bilda sin egen organisation, helst med budget utifrån. Ute i byarna ser man kanske inte så mycket resultat av deras göranden och låtanden. På kort sikt ser man ibland mer resultat av utländska NGO, som driver t.ex. frågor om uthålligt jordbruk och skogsbruk, och även kring en sorts kooperativa apotek. Genom olika statliga eller regionala organ kan även shipibobyar numera få stöd för t.ex. byggnation av skolor och sjukstugor, brunnar, latriner, radiokommunikation, fiskodlingsprojekt, stipendier mm, men statens kaka räcker inte långt och därtill krävs en driftig byledning för att något skall hända.

Ekoturism är ett modeord som naturligtvis nu engagerar även shipibo, även om den verksamheten i Ucayali fortfarande är ringa. "Aya-huasca"-turismen är en annan aktivitet, där shipibo, mestiser och västerlänningar försöker profitera inom ett fält som egentligen borde vara förbehållet de ursprungliga kulturerna, enligt min mening.

Hur har försörjningen för shipibo förändrats med åren? Från nära nog total självhushållning har betydelsen av lönearbete med skogsbolag eller patroner ökat; försäljningen av timmer från den egna byns markområde kan vara en icke föraktlig inkomstkälla, även om man då tär på sitt eget kapital om ingen återplantering sker. På sina håll odlas medicinalväxter för något bolags räkning. För kvinnorna i första hand innebär konsthantverks-försäljningen en extra inkomst; dock tycker jag att kvaliteteten många gånger blivit sämre med åren och motiven har anpassats till vad man tror turisten vill ha. Man ser inte lika ofta praktfulla keramikalster, som dominerade förr. Avsalugrödor som ris, majs eller jordnötter har ibland kunnat ge inkomst, fast försäljningspriset har oftast varit så lågt att det hela gått med förlust. Hudar av vildsvin eller ozeloter kan ge inkomst, fast det finns stor risk för överexploatering; shipibo hör dock till de mindre skyldiga. Vildhonung ger biinkomst.

Lärare och sjukvårdstekniker har statlig lön och viss inkomst har de personer som på ett eller annat sätt är involverade med någon NGO, inhemsk eller utländsk. Men visst är fiske och jakt, odlingen av maniok och bananer grundpelarna i shipibos försörjning fortfarande jämte hållande av höns och ankor, fast de används även som kapitalvaror när man kommer till Pucallpa, liksom sköldpaddor. Boskapskötsel, mest kor men även grisar, kan vara en inkomstkälla för priviligierade byar eller bybor.

Vad används då pengarna till? Jo, ofta till utbildningen av barnen, och för inköp av kompletterande livsmedel, inte minst socker, eller köksattiraljer. Resor kostar en del, antingen bensinkostnader med egen eller hyrd båt eller färdkostnader med större fartyg. Kostnaden för mediciner och sjukhusvård, om man har råd, innebär kännbara utgifter. Men fortfarande söker man nog i första hand vård i den egna traditionell medicinen, ju längre bort från städerna är detta desto mer uttalat. Klädinköp och skodon kostar, patroner till gevären likaså. Radio, och under senare år, teve har tillkommit.

Numera ser man inte så ofta shipibokvinnor i traditionella kläder i och kring städerna med undantag för de kvinnor som säljer konsthantverk. För 25 år sedan var det otänkbart att se en shipiboflicka i västerländska kläder, än mindre sannolikt för en äldre kvinna. Å andra sidan använder männen nu i vissa myndighets-sammanhang sin traditionella "cushma" (en sorts mantel) för att markera att de representerar en ursprungsbefolkning. Motsvarande gäller för kvinnorna. Detta att våga visa sin tillhörighet har förstärkts med åren; i det bildade peruanska samhället i stort visar man nu också större respekt för ursprungsbefolkningarna, även om man i breda samhällslager fortfarande ser ner på shipibo och andra etniska folkgrupper.

Några shipibo-öden och min relation till dem:

I juni 2002 var jag med på likvakan efter Octavio Ochavano. Jag hade några veckor innan besökt honom eftersom jag erfarit att han varit sämre till hälsan en tid. Då var han mycket svag, men hade fortfarande glimten i ögat, som jag kände igen från första gången jag mötte honom i juli 1976 i hans hem nedanför Amazonassjukhuset i byn YarinaCocha utanför staden Pucallpa. Jag var på besök från Sverige, innan jag senare samma år skulle hålla i utbildningen av primära hälsovårdsarbetare ("promotores de salud") bland ursprungsbefolkningarna i Amazonassjukhusets upptagningsområde, som då var gigantiskt, omfattande stora delar av Ucayaliflodens bäcken jämte indianbyar längs Tambo-, Ene- och Urubamba-floderna.

Octavio var då anställd vid Amazonassjukhuset, under större delen av tiden som portvakt, men samtidigt gentemot sjukhusledningen en förtroendeperson för shipibobefolkningen i omgivningen. I hans hem fick jag mina första intryck av shipibofolket, dess kultur, dess egenart, dess konst, dess traditionella medicin, men även om de hot och problem som "utvecklingen" förde med sig. Det stöd som shipibo-indianerna kände att de fick för sin situation genom olika utländska organisationer (idag säger vi på engelska NGO) var påtaglig, men kanske ändå utifrån ett perspektiv av underlägsenhet inför alla de resurser och experter man anade. Då 1976 var konsthantverks-kooperativet "Maroti Shobo" i sin linda med den engelska entusiasten Carolyn Heath som promotor och en sorts föregångare med att involvera shipibokvinnorna i projektverksamhet. Henne träffade jag första gången hemma hos Octavio.

Åren gick och när jag under 1980-talets början ägnade min tid bland shipibo åt deras medicinalväxter, forskning och senare undervisning via ett hälsoprojekt AMETRA (Aplicación de Medicina Tradicional) var Octavio en av de shipibo-personer som invigde mig i kunskaperna om traditionell medicin. AMETRA precis som Maroti Shobo hade sin "storhetstid" när resurserna flödade, och båda organisationerna uträttade säkert mycket gott för många shipibobyar. Men de kunde inte utvecklas till självständiga organisationer på egna ben, och har nu i stort sett slutat att fungera.

Och åren de gick, Amazonassjukhuset förstatligades 1983 och dess prioritering av indianer försvann nästan helt, Ucayali härjades av terrorismen, Octavio pensionerades och blev kroniskt sjuk med ledbesvär och nervskador. Hans familj flyttade upp till ett shipibo-tätt bostadsområde i den nu mycket stora mestisbyn YarinaCocha. Jag hade kontakt med familjen mest genom de nu vuxna barnen. Och så var Octavio borta; under senare år hade hans familj övergått till en av de många frireligiösa sekter som brer ut sig i hela Peru och inte minst i Amazonas. Likvakan hölls följdriktigt i sektens lilla kapell, granne med Octavios bostad. Ett par tjocka gula ljus från Sverige syntes knappt. Mycket folk, mycket tal. En epok var till ända; för mig ett sorts avslutat kapitel.

Pasquel Sinuiri lärde jag först känna under andra kursen för "promotores de salud" under 1977. Han och hans familj med hustru Amelia och 4 döttrar och till sist en pojke, var först stationerade i Vista Alegre de Pachitea, sedan i Sempaya och till slut i Runuya; alla byarna uppströms Pucallpa. Han deltog aktivt i AMETRA-arbetet och hade dessförinnan gett mig många lektioner i shipibos traditionella medicin både i YarinaCocha-området och senare i olika byar. Han var även aktiv som traditionell medicinman, naturligtvis med "aya-huasca" (visionär dryck) som medel. Han dog i koleraepidemin 1991 strax efter att ha deltagit i en AMETRA-anordnad kongress med medicinmän från de flesta shipibobyar. Jag har fortsatt haft kontakt mest med Amelia, men även med döttrarna som sedan de gift sig bott i många olika shipibobyar. Pojken, Milke Pasquel, är nu 18-19 år och går i sin faders fotspår vad gäller inträngandet i den traditionella medicinen med en "aya-huasca"-mästare som lärofader. Samtidigt har han en stor artistisk ådra och går på en konstnärsutbildning i Pucallpa. Vi har ett mycket speciellt förhållande genom den nära kontakt jag hade med hans fader, även om vi inte träffas så ofta.

Jag kan naturligtvis inte undgå att nämna min shipibo-kompanjon under AMETRAs initiala fas på 1980-talet. Guillermo Arévalo är nu en kosmopolitiskt känd shipibo-medicinman, men även som driftig entreprenör inom den traditionella medicinens ram och även inom biovetenskapliga fält genom kontakter med företag i t.ex. Italien och Tyskland. En bok om shipibos etnofarmakologi har han gett ut och en självbiografi är på gång via kontakter i Kanada. En CD med shaman-sånger inspelades i Paris. Han har skaffat sig ett stort lantställe utanför Pucallpa för odlande av diverse materiella och spirituella aktiviteter.

Erwin Valera och hans fru Celestina från Manco Capac uppe i Pisqui-floden var med på första "promotores de salud"-kursen 1976-7. Jag stötte samman med dem många gånger under 1980-talet t.ex. i samband med AMETRAs kurser ute i byarna. Det gick sedan en lång tid, innan jag åter träffade Erwin i mestisstaden Contamana (stadens namn är på shipibo), när shipibo-arbetsgruppen "Wishmabo" (Plejaderna) ordnade ett arbetsmöte kring ett lagförslag om ursprungsbefolkningens rättigheter vad gäller de kollektiva kunskaper de har inom den biologiska sfären t.ex. om medicinalväxter. Stor omfamning med Erwin och andra deltagare från Pisqui jag kände sedan tidigare.

Några månader gick och det knackade på vår grind, det var amerikanare från "The Field Museum" i Chicago, som hade färska hälsningar från Manco Capac och Erwin. Man höll i ett räddningsprojekt för att skapa ett reservat kring Cordillera Azul, ett biologiskt enormt rikt område mellan Ucayali- och Huallaga-flodernas bäcken, det senare hotat av de allt mer omfattande kokaodlingarna, där fortfarande mindre terrorgrupper försöker kontrollera handeln. Shipibofolk från Nuevo Edén och Manco Capac skulle bli en sorts skogsvaktare inom reservatet.

Under 1981, när jag höll på att lära mig om shipibos medicinalväxter och innan AMETRA startade, spelade Roberto Inuma i Nuevo Libertador (vid den lilla bifloden Pacaya, 2 timmar från Contamana) en stor roll som informatör. Vi hade lärt känna varandra under tredje kursen för "promotores de salud" vid Amazonassjukhuset, men nu var det han som var min lärare, när vi vandrade runt i djungeln kring byn eller när vi samtalade på kvällen. Hans hustru Natividad lagade god mat med hjälp av två döttrar som dessutom var underbart vackra. Vad har hänt med dem? Mina starkaste naturminnen har jag från Nuevo Libertador, men även från Nuevo Edén med stigen mot Mashpaya-ån, och från Canaan de Cachiaco, i närheten av Contamana, där jag ofta strövade på stigen som paradoxalt nog så småningom ledde fram till oljebolagets väg. Det var i vissa ögonblick som att promenera i en regnskogsdjungelns katedral.

Vid min första år i Ucayali fanns ingen organiserad förenings- eller intresse-verksamhet bland shipibo själva, annat än den lokala ute i byarna där t.ex. stormöte var, och fortfarande är, en sorts beslutande församling. Sedan bildades FECONAU (Federación de Comunidades Nativas de Ucayali) 1980, och federationen omfattade nästan alla byar, på den tiden knappt 100.

Idag finns FECONAU kvar, men representerar bara de 10-15 shipibobyar som ligger i närheten av Pucallpa. Andra regionala organisationer/federationer med säte i Contamana, Iparía och Masisea försvarar respektive regions intresse, även om styrkan och deltagandet tycks vara mycket svagare än förr. De första generalsekreterarna för FECONAU var läraren Angel Soria från Panaillo (fortfarande aktiv som debattör och språkrör) och hälsovårdsarbetaren Alejandro Panduro från Utucuro (som avled för 7-8 år sedan, i en kronisk sjukdom). Man arbetade med frågor kring utbildning, hälsa, kulturell identitet, rätten till marken och organiserade sig i aktiva arbetsgrupper. Stipendiater (med pengar från NGO i Sverige) fick även gå i lära i organisationen på sin fritid.

Ett tidsenligt vänsterinflytande gjorde sig gällande. Under min tid med AMETRA involverade vi alltid FECONAU i kurserna ute i byarna, oftast generalsekretaren som tillsammans med Amazonassjukhusets chef, Dr Miguel Arroyo, och en privatläkare med stort socialt patos och forskning kring traditionell medicin, Dr Ulises Reátegui (även han död sedan 10 år tillbaka i en njursjukdom eller möjligen av en medicinmans hämnd) gav kursdeltagarna vidgade vyer och ville visa på en sorts integration mellan västerländsk och traditionell medicin som en framkomlig hälsoväg för byborna.

Jag har berättat om några shipibopersoner som betytt mycket för mig; listan kunde göras mycket längre. Jag vill dock i korthet nämna några fler, eftersom det ger ytterligare aspekter på vad jag erfarit under 25 år.

I Caimito vid den vackra Imiría-lagunen, sydost om Pucallpa, bor Rodrigo Tananta, sjukvårdsansvarig inom byn och auktoritet både kulturellt och materiellt. Han har lärt mig mycket om växter och kultur, liksom Hermelinda Fernández från samma by; hon är traditionell barnmorska med ödmjuk attityd men stark personlighet.

I Runuya mötte jag medicinmannens dotter Otilia Sánchez första gången 1984 vid en AMETRA-kurs; hon var 16 år med handikappat barn och kunde inte mer än kanske tre ord på spanska. Med långa mellanrum har vi sedan träffats, inte minst genom att hon engagerade sig i AMETRA-arbetet och även vidareutbildade sig inom sjukvård. Hon vara en av AMETRAs fyra representanter vid en internationell kongress i Mérida, Mexiko kring traditionell medicin.

Juan Maldonado har varit AMETRAs chef under senaste år, senare även koordinatör för ett shipibo-centrum i samma byggnader där AMETRA huserat. Nu är han borgmästarkandidat i den shipibotäta kommunen Padre Marquez. I slutet av 1970-talet var han en av flera shipibo-stipendiater i Iquitos med stöd från Sverige. En tidig och seg kämpe för de mänskliga rättigheterna var Manuel Suares, som flera gånger var invald i FECONAUs styrelse. Jag glömmer aldrig hans försök till hjälp för fängslade och torterade shipibo från Nuevo Edén under tidigt 1980-tal; de var anklagade för medhjälp vid kokatrafik. Sina sista år, innan han dog 2000, kämpade han tappert med en obotlig pancreas-sjukdom.

Bland dagens yngre generation shipibo väljer jag Kruger Pacaya, från Santa Isabel de Bahuanisho, som en representant för deras målmedvetna arbete med kulturell identifikation och möjlig vägar för shipibo i en ständigt föränderlig värld. Han är bl.a. aktiv inom arbetsgruppen Wishmabo (som jag nämnt tidigare), kommittén för autonomi för shipibofolket och nyligen utsedd till generalsekreterare för FECONAU. Den ungdomliga aktiviteten i Wishmabo under 2000-2001 påminde mig om den ungdomliga verksamhet bland shipibo som Cecilio Soria, son till veteranen Angel Soria, organiserade under tidigt 1980-tal. Han studerade sedan juridik i Lima, med stipendium från Sverige, och är nu aktiv som radioinformatör och aktivist för de mänskliga rättigheterna bland ursprungsbefolkningarna.

En man, som jag också haft mycket att göra med, är Glorioso Castro, som f.n. är president för Ucayalis interetniska parlament, och sedan länge leder en kulturell NGO bland shipibo, FUCSHICO, som t.ex. gett ut en bok med legender och berättelser. Glorioso, som också varit chef AMETRA, var pojke när jag först träffade honom genom att hans pappa, medicinmannen Matias, hjälpte till i min familjs trädgård 1981 och lärde mig växtnamn på shipibo. Hans mamma dog 1981 i en tumör påverkad av en illasinnad medicinmans ondska. Glorioso var också en av de stipendiater som tack vare stöd från Sverige kunde studera.

Till sist vill jag nämna lilla Violeta, som jag blev fadder till vid ett besök 1992. Hennes morfar hade länge arbetat inom AMETRA coh nu ville man ordna en anspråkslös dopceremoni. Några gånger vart år träffar jag henne med sin mamma eller pappa; de är från Santa Rosita de Tipishca. Vi utbyter ofta gåvor, t.ex. får vi bananer, maniok eller konsthantverk, och vi ger stöd till hennes skolgång; sista året går Violeta i en skola här i YarinaCocha; man vill ge henne bättre möjligheter. Någon gång har hon fått leka med t.ex. pianospel på min dator.

Vår yngsta dotter heter också Violeta, nu snart 24 år. Hon studerar samhällsvetenskapliga ämnen i Lund/Malmö. Förra året skrev hon ett arbete på grundkursen i socialantropologi om traditionella medicinmän bland shipibo. Min fru heter Emma; hon var tidigare lärare här; när vi bodde i Sverige var hon assistent/köksansvarig på ett skoldaghem för problembarn.

YarinaCocha 29 augusti 2002
Anders Hansson